Helena-Reet: Semester (del 4) – vid Võrtsjärv, jag blir bränd på en kyrkogård och skogs gård Männiku i Intsu by

11 Jul, 2017 by Helena-Reet Ennet

Print this article Font size -16+

OHMYGOSSIP  – Tiden går och jag har sedan länge kommit hem från min tvådagars semester, jag jobbar i trädgården och gör andra vardagliga sysslor. Besöket i Viljandi förra tisdagen och onsdagen berörde mig ordentligt – å ena sidan var det världens bästa minisemester och å andra sidan hittade jag hos mig själv egenskaper som skrämmer mig. Till exempel att jag är säker på att jag har mer ”förmågor” än jag skulle vilja erkänna för mig själv.

Men nu fortsätter jag där jag senast slutade. När vi hade varit i Mustla, tänkte vi att Võrtsjärv är bara ett stenkast bort – och därför ska vi åka även dit. De bäst kända och mest besökta sevärdheterna är stenarna Kalevipoja och Vanapagana i Kivilõppe. Vädret var gynnsamt på alla sätt, det var åska bara en gång under vår resa, men vi undvek de värsta regnskurarna. Största delen av dagen var det till och med mycket vackert väder. Det var mycket fint att på det här sättet tillbringa tiden med ens egen syster på en bilresa längs landskapet Viljandi. Vi råkade säga att det liknade en riktig semester och att vi inte skulle vilja byta ut den mot en fin och dyr utlandsresa.

Klockan var ungefär fem när vi beslöt åka från Võrtsjärvs strand till Paistu via Pahuvere. Jag hade kört ända från klockan nio på morgonen, de senaste två timmarna med en fot som värkte hemskt mycket. Vi köpte två flaskor vatten från Värska på Konsum i Mustla och systern blev chaufför. Avstånden i Viljandi är korta och oavsett var du befinner dig hinner du till nästa punkt förhållandevis snabbt. Jag är inte säker på om vi körde genom Pahuvere men vi kom fram mycket snabbt. Några av släktingarna hade redan varit på kyrkogården och gravarna var i ordning. Det fanns inget att göra med hinken och vattenkannan. Till vår överraskning hade en ett stort träd fallit ner nära en grav så att stubben var till häften lämnad i marken och rötterna delvis i jorden, delvis på graven. Mycket konstigt och fult. Någon hade också bytt ut en gammal och naturlig stol (gjord av två timmerhalvor) mot en lackad bänk som vi tyckte liknade en kista med ben. Vi rynkade på näsan och tänkte att det inte alls passade där. Senare frågade jag min mor, varifrån den hemska bänken hade kommit dit och hon sade att farbror Peeter (min fars bror) gjorde den egenhändigt och då reagerade vi genast på ett annat sätt. Om en son har egenhändigt gjort någonting till sin egen mors grav kan du inte reagera på det på det här sättet – efteråt tänkte vi på saken och var till och med rörda.

Hunger överraskade oss och vi beslöt kolla skogs gård Männiku i Instus by. Om vi gillade den, skulle vi stanna där, och om vi inte tyckte om den, så skulle vi säkert hitta ett bra hotell i centrum av Viljandi. Från Paistu till Intsu var en kort sträcka. Snart var vi framme och till vår glädje var stället mycket vackert. Ett lugnt ställe i tät, gammal granskog. Där fanns samtidigt ett familjeläger – har ni någonsin hört om ett sådant? Jag har inte. Jag visste inte att det fanns läger där familjer (mamma-pappa-barn) är tillsammans. Hur som helst mycket intressant! Lägerdeltagarna sov i tält och vi var rädda att de skulle hålla högljudda fester på kvällen – vi ville gå i skogen i lugn och ro, diskutera, dricka kamomillte och gå och lägga oss. Nå, så tänkte vi stadsbor helt fel. Det kom inga ljud från lägret, de flesta deltagarna gick och lade sig tidigt. Allt runt oss var så vänligt, öppenhjärtigt, trevligt och sympatiskt. Vi ville inte längre gå på något café eller restaurang för att äta, så vi körde till Viljandi och tog med oss middagen och frukosten från affären (vindruvor, vattenmelon, sallad och ingredienser till smörgåsar). Huset var alldeles tomt och bara för oss. Vi valde ut ett rum för oss, åt kvällsmat, diskuterade och gick in till vårt rum. Och då började det… Jag är helt övertygad om att vi inte var ensamma när vi lämnade Mustla – antingen en ande, ett spöke eller en varelse – jag vet inte vad man ska kalla det för, hade följt oss eller så följde en mörk energi oss som vi orsakade själva i vår undermedvetenhet och rädsla – oavsett vad det var så det var verkligen hemskt! En sådan känsla att förutom oss två fanns det en till som vi inte kunde se med våra ögon men som vi varseblev och kände. Som tvingar oss fatta beslut. Alldeles tvingar oss att tänka på oss själva. Jag kände en stor press att radera de flesta fotografier som jag hade tagit under dagen (en inre känsla sade att jag inte får föreviga dem). På samma sätt tvingade mitt samvete mig att be om ursäkt flera gånger för att vi besökt en främmande tomt, och en dyster och tryckande känsla som på kvällen liksom tilltog och tilltog, skrämde oss så att vi börja aktivt be. Jag sade högt till HaShemi att jag vill endast och utan förbehåll vara på LJUSETS sida och om jag fått en egenskap att det öppnas kanaler eller vad de än är och jag känner och anar dem, så är jag rädd för sådana saker och jag vill avstå från att se dem och ha kontakt med dem. Jag har upprepade gånger tidigare känt att jag känner och anar för mycket, ser saker, som många andra inte ser men bara jag. Jag kan läsa ställen och människor som en öppen bok – men jag önskar inget av detta, inget av detta! Jag är mycket rädd för sådana saker! Bönen blev till slut sömn. På morgonen hade vi tänkt anlita en mäklare för att åka tillbaka och ”snoka” fastigheterna men den tanken var bortblåst – ett av däcken i min bil hade fått punktering och var alldeles tomt. Vi behövde hjälp med bilen. Åter igen (efter att jag stukat foten) sände någon ett tecken att vi inte får ta upp detta ämne idag och inte annars heller. Jag berättar för er i nästa utskick vad som hände efteråt och varför jag är rädd för att se syner. Jag berättar också om en häxa som är känd genom TV, Marilyn Kerros, som är vår släkting och på en så kallad häxtrappa en av släktens mest blygsamma. Ni kan gissa vilkens slags krafter jag har när en sådan mäktig aktör anses vara bara barnet.

fortsättning följer…